Skrev ett inlägg för ett par dagar sen om att allt inte är riktigt på topp just nu, och ja, det är det fortfarande inte. Är ovanligt nere och deppig för att vara jag, och det tar otroligt mycket på krafterna gällande allt annat. Har liksom ingen ork till nånting just nu känns det som..

 

Om ni inte visste det redan så går vårat kontrakt Steffes ägare ut om en månad, och vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Ena halvan av mitt hjärta skriker "Behåll honom, du älskar honom, han är en fantastisk häst och bästa vän", och den andra halvan säger "Lämna tillbaka honom, du borde ha någon yngre som du kan utvecklas med, kunna satsa". Men i ärlighetens namn, så väger första alternativet högre än det andra... 

 

Anledningen till att jag inte riktigt vet vad jag vill göra är för att gymnasielinjen jag har sökt, NIU på Vreta i Linköping stället ganska höga krav på hästen. Den ska kunna göra både det ena och det andra, hoppa si och så högt och vara så och så duktig i dressyren. Och jag vet inte om Steffe kommer klara av kraven som ställs. Tyvärr. 

 

Att komma in på den linjen är otroligt svårt då de har ett fåtal platser bara. Om jag inte kommer in ska jag gå deras vanliga hästskötarutbildning, och då "duger" Steffe gott och väl, men jag vet ju inte om jag kommer in. 

 

Förstår ni sitsen jag sitter i? Det är otroligt jobbigt. Jag vill vekligen inte lämna tillbaka honom, jag älskar honom, han är en otrolig häst. Jag blir helt varm inombords bara avatt vara i hans närhet, han ger mig så mycket glädje. Sättet han trycker sitt huvud i min famn och bara vill mysa hela tiden är så.. häftigt. Jag vet att han tycker om mig också, det lyser i hela ögonen på honom när jag ropar hans namn, han gör allt jag ber honom om. 

 

Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna få ett sånt band till en annan häst om jag lämnar tillbaka honom (Tamarillo är borträknad där, såklart!!). För jag känner verkligen att vi har något speciellt han och jag. Åh, nu rinner tårarna igen.. Min fina, fina Steffe... 

 

Vissa av er tycker säkert att det här är ett "skitproblem", men för mig är det inte det. Verkligen inte. Tror faktiskt  aldrig att jag varit så otroligt ledsen över ett beslut som måste fattas. Och rädslan för att fatta fel beslut äter upp mig innifrån. Jag kommer ångra mig hela livet om jag inte köper honom i Januari. Men, sen är det ju det också, jag har inga förbannade pengar att köpa honom för. Och ja, jag råkar ju veta att mamma inte vill köpa honom..

 

Vet att texten var oklar och troligen lite svår att förstå, men men. Alltid något.