* Jag får ofta höra att jag är en "jävel på att skriva". Lärarna säger ofta till mig att jag har någon slags talang som andra inte har. En av lärarna säger att jag är den mest begåvade elev den någonsin haft när det gäller att skriva, och min mentor tycker att jag borde bli författare. Tyvärr tycker jag inte ens om att skriva, förstår inte nöjet i det hela. Jag skriver hundratals sidor varje månad, men det är inget jag vill dela med mig av. Kan ju inte säga att min talang framgår här i bloggen heller direkt, men tror ingen av er som läser bryr sig om det. 

 

* Att skriva Tamarillos namn på min underarm var en av dom bästa sakerna jag någonsin gjort. Jag pussar på den när jag går och lägger mig, och när jag vaknar. Jag somnar alltid med ett leende, och jag vaknar likadant. Nu finns han alltid med mig. Jag blir stoltare och stoltare över min tatuering för varje dag som går. Utomstående kan kolla snett hur mycket dom vill, they don´t know a shit. 

 

 

* Mina vänner går att räkna på en hand. Jag går omkring och ler åt folk som inte betyder något för mig varje dag. Dom jag litar på, dom som finns i mitt hjärta, dom vet vilka dom är. Och de är färre än fem. Jag har många vänner, men bara några få är speciella, obytbara. 

 

* Har man en gång svikit mig, får man aldrig tillbaka mig. Jag kan förlåta, men aldrig glömma, därav punkten ovan. Håll mig hårt eller släpp mig helt. 

 

* Personer som inte känner mig, tar mig för någon jag inte är. Jag har insett nu, att jag är en ganska enkel person att ha förutfattade meningar för. Folk tar mig ofta som hård och kaxig, men innest inne är jag precis lika sårbar som alla andra. Bara för att jag håller huvudet högt och kollar rakt fram, betyder det inte att jag inte tar åt mig. 

 

 

* Jag har alltid varit en "killtjej". Har alltid varit mer bekväm med grabbarna än med tjejerna, ända sen dagis. Jag går gärna omkring i mjukisbyxor, osminkad och i en för stor tjocktröja. That´s who I am. Av mina vänner, är killarna de jag berättar allt för, det är dom som stöttar mig när allt är skit, och det är dom som tröstar mig när jag är ledsen. Om det inte vore för att jag hade pojkvän skulle jag troligen byta till killarnas omklädningsrum. ;) (SKÄMT). 

 

 

* Steffe/Statesman och Ladde, är de enda hästarna jag aldrig känt obehag på när jag ridit. Nu blev ni förvånade va?! ;) Haha. Sille bockade ständigt av mig, Bella skrämde mig lite i början, Wiwii stod mer på bakbenen än hon gick framåt, Jane fick sina "utbrott", Bea hade ont, och visste inte vad hon gjorde, Bamse bråkade ständigt (och sänkte mitt självförtroende enormt), Tamarillo har aldrig skrämt mig så, men innan vi blev bästa vänner var han lie oberäknelig haha. Nu kan han dock göra vad som helst utan att jag rynkar på näsan ;) Steffe och Ladde har alltid gett mig en enorm boost med självförtroende. 

 

* Jag ser jättemycket framemot Vreta, men det skrämmer mig också. Hur ska jag klara av att lämna Tamarillo? Hur ska mamma klara sig med bara Rickard hemma? Hur mycket kommer jag sakna min hund? Hur ska jag och Kicken klara av att ha ett distansförhållande om han inte kan fixa jobb i Linköping? Tankarna är många. 

 

* Jag har ingen bästa vän. Jag saknar det, men ibland är det skönt också. 

 

 

* Jag har världens bästa pojkvän. Han stöttar mig alltid, finns alltid där. Han är den jag berättar allt för, och han är den enda som alltid är ärlig mot mig. Han säger vad han tycker om mig och det jag gör, utan att skämmas över det. Att han är så ärlig som han är, gör han till den han är.