Beabus

Åh.. när jag och älskling satt och scanna in bilder i datan häromdagen tog vi endel av de jag hade på Bea också.

Hon var verkigen overkligt vacker.. eller ja.. hade kunnat bli. Hon var inte en häst för de små klasserna, hon hade kunnat bli bäst. Bäst av alla. Hon var byggd som en katt, hade med lätthet kunnat gå 150, minst. Vi brukar säga att Bamse har en otrolig teknik när han hoppar, men om man jämför med hur Bea hade kunnat bli, är han chanslös.

Det är så himla synd att det var något fel på henne, att hon inte höll. Hon kämpade med sin smärta in i det sista, försökte verkligen vara till lags. Man märkte varje gång man skulle rida att hon blev egentligen inte pallade, men att hon verkligen ville göra rätt. Hon hade ont hela tiden, eller iaf som vi misstänker. Att hon bar runt på mig utan en enda protest så länge som hon gjorde, är helt otroligt.

När hon hade "åkt" berörde mig inte så mycket i början, inte som det gör nu. Hon satte verkligen ett spår i mitt hjärta, för hon hade ett hjärta av guld, och ville bara göra vad som var rätt. Alltid.

Hade vi förstått från början att hon hade ont, kanske hon fortfarande hade varit i livet idag. Hade vi låtit henne vila, läänge, och satt igång henne försiktigt, hade det kanske fungerat. Tyvärr kan man inte göra en sådan satsning med en häst som man inte äger.. det är sorgligt.

Mamma brukar inte tycka så speciellt mycket om mina hästar, inte på samma sätt som jag gör. Hon tycker om Tamarillo och Ladde liksom. Hon hade ingen stor kärlek för Jane, hon tycker inte om Bamse speciellt mycket heller, men Bea satte ett spår även i hjärtat på henne.

Hon hade kunnat bli en riktigt go häst alltså, en häst för framtiden. Varje gång jag tänker på henne hugger det i mitt hjärta av saknad. Hon var en underbar häst, och jag älskade henne. Jag visste det inte då, men det vet jag nu..

Hon var inte en lätt häst att rida, faktum är att hon är en av dom knepigaste jag ridit. Varje lilla rörelse reagerade hon på, hon var så otroligt känslig. Folk tyckte säkert att jag var en idiot som lånade hem henne, men jag ångrade mig aldrig. Även fast hon inte var världens lättaste häst så hade vi ett band, som blev starkare och starkare för varje dag som gick. För varje dag som gick litade hon på mig mer och mer..

Jag kommer aldrig glömma dig, fina Burda. Jag hoppas nu har det fint, där borta i hästhimmelen. <3

Hördu gumman. Jag tycker visst om Bamse, nu var du nästan lite taskig. Men dom andra två är ju speciella för mej det är bara så.

Älskar dej gumman.

Mamma