Jane.. jag saknar dig. Massor.

Du vandrar runt i mina tankar denna kalla vinterdag..

När jag kollar på den här bilden tänker jag tillbaka på just den där dagen.. för jag minns den så väl.

Snön hade precis försvunnit, alla isfläckar ute på ängarna var äntligen bortsmälta. Jag var överlycklig över att kunna ta en av dem första riktiga galopperna utomhus..

Den där dagen, tog Becka säkert 100 bilder på oss. Tyvärr har jag nästan inga kvar.. de försvann när datan kraschade.

Jag minns hur kul vi hade den där dagen, jag och Jane. Det var en period då allting fungerade perfekt, och jag hade inte en tanke på att någonsin släppa taget om henne.

Jag vet att det var rätt beslut att lämna tillbaka henne, jag vet det. Men fortfarande värker det i mitt hjärta av saknad när jag tittar på gamla bilder av oss.. Hon var en unik häst, Calamity Jane..

Jag hade planer på hur vi skulle lägga upp våra kommande tävlingsår.. jag hade planer på att köpa henne, och aldrig någonsin sälja henne. Jag hade bestämt vad hennes föl skulle heta.. det hon skulle fått när jag fyllt 18 och inte längre fick tävla henne..

Jag önskar att du vore här hos mig nu, så att jag kunde lägga mina armar om din mjuka, lurviga hals och aldrig släppa dig igen.