Jag har sagt så många gånger att jag aldrig mer ska prata med dig, jag har sagt så många gånger att jag hatar dig, jag har sagt så många gånger att jag inte kommer sakna dig, att jag inte behöver dig i mitt liv.

 

Lögn, lögn, lögn, lögn. Jag behöver ha dig, jag gör verkligen det. Jag trodde för en tid, en ganska lång tid, att jag var okej utan dig. Men det är jag verkligen inte. Jag har försökt glömma dig och "gå vidare", hitta nya vänner, men det finns ingen som du. Det finns ingen som ställer upp i vått och torrt på samma sätt som du gör. Det gör ont i hjärtat att vakna varje dag och sakna dig, veta att du inte finns här längre. 

 

Det som gör mest ont är alla minnen. Jag sitter alltid och tänker på allt vi har gjort tillsammans. Jag fäller tårar samtidigt som jag ler. Minnen som inte ens går att skriva här, för dom är så sjuka. Det är såna minnen jag bara har med dig, och ingen annan. Jag kan inte ens ränka alla de gångerna vi skrattat tills vi gråtit, och alla de gånger vi tröstat varandra när vi varit ledsna. Jag kan inte räkna alla hemligheter jag berättat för dig, och alla de du berättat för mig. 

 

Jag saknar den där personen som kunde läsa mig utan och innan, som inte behövde fråga för att förstå. Jag saknar den där personen som kallade mig för "neger", jag saknar den där personen som brukade sitta hemma hos mig och dricka te och spela kort i flera timmar, den där personen som brukade hålla sig vaken längre än mig på natten, bara för att jag hatar att somna sist. 

 

Vi var så jävla tighta alltså. Jag trodde verkligen att inget skulle kunna komma emellan oss, att vi skulle vara bästa polare föralltid. Men skit hände och vi började bråka mer och mer. I säkert ett halvår var vi osams titt som tätt innan helvetet bröt loss på riktigt och vi bröt kontakten helt. Varför vi ens började tjaffsa från första början kommer jag inte ihåg.. men det var troligtvis om något riktigt onödigt och omoget.

 

Vi var såna kompisar som alltid var ärliga mot varandra och sa precis vad vi tyckte och tänkte. Jag tror att det kanske blev för mycket ibland, vi kunde kanske inte acceptera att vi är olika. När jag tänker tillbaka nu önskar jag att jag hade tänkt två gånger innan jag öppnade käften eller skrev ett onödigt sms - för hade jag gjort det hade jag inte suttit där jag sitter idag.

 

Jag har sagt till dig att jag saknar dig, att jag behöver dig, att jag är ledsen för allt, men vi kommer aldrig någonstans. Jag har insett att det jag gjorde mot dig var fel, att jag var elak rent ut sagt. Jag hoppades att du skulle förlåta mig den här gången med, som du alltid gjort annars, men det går inte så bra för mig. Men tro mig, om jag hade kunnat ta tillbaka allt hade jag gjort det.

 

Då hade jag tagit oss tillbaka till tiden då allt var så jävla bra mellan oss. När vi skrattade och hade kul när vi umgicks, istället för att lösa gamla bråk. När du och jag var bästa vänner, det var en underbar tid. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var den sommaren då Du, Jocke, Jag och Kicken hängde varje dag. 

 

Även fast vi inte är där jag önskar att vi bore idag vill jag bara säga en sak, jag saknar dig. Jag hoppas att du läst igenom hela texten och att du förstår att jag behöver dig. Jag gör verkligen det. Jag förstår om det aldrig blir som förr mellan oss igen, men du ska veta att du gjorde mig lycklig. Alltså riktigt, riktigt lycklig. Känslan av att ha en bästa vän som finns för en i alla lägen slår allt. Allt. 

Vi skulle göra så mycket saker tillsammans som vi aldrig gjorde, och förmodligen aldrig kommer få göra heller. Vi skulle resa, festa som idioter, tatuera oss tillsammans, föda barn tillsamans, dö tillsammans förfan. Jag har alltid vetat att vi en dag skulle behöva skiljas åt, för så är naturens gång, men jag trodde inte att det skulle ske när vi fortfarande var tonåringar. Jag trodde att vi skulle kämpa, tillsammans..